FARC nära slutet? Inte ännu…

En hel del opinionsbildare runtom i världen är rörande överens om att tolka den spektakulära befrielsen av Ingrid Betancourt, som ett tydligt tecken på att FARC-gerillan är nära slutet. Men en sådan tolkning tyder endast på bristande kunskap i gerillarörelsens och Colombias historia. FARC:s fortsatta existens är nämligen något oerhört viktigt för den colombianska armén, dess generaler och regeringen under Alvaro Uribes ledning.

Utan FARC skulle generalerna gå miste om ursäkten för att kunna ockupera landet och förfölja de delar av den civila befolkningen som i åratal har hungrat efter social rättvisa. Fascismen är den ideologiska grunden på vilken militärmaktens ”demokratiska” despotism är uppbyggd. Och den centrala pelare som håller bygget på plats är FARC-gerillan och kampen mot dem. Tar du bort pelaren och hela verket raseras.

 

Som den colombianska journalisten Maria Jimena Duzán påpekar i dagens nummer av veckotidskriften Semana: Presidenten Alvaro Uribe blev den mäktiga politikern han är i dag tack vare FARC. Samma sak gäller för Ingrid Betancourt.

 

Presidenten var en obetydlig, korrupt provinspolitiker fram till dess att hans far blev mördad av gerillan. Ingrid Betancourt var före kidnappningen endast en av flera unga, ettriga och i praktiken obetydliga strebrar från landets förmögna, prominenta familjer, som var fjärde år väljs till eller köper sig en stol i kongressen eller senaten.

Utan FARC:s obarmhärtiga behandling skulle ingen av dem befinna sig där de är i dag.

 

Jag vill också se att FARC försvinner snarast möjligt. Men jag är inte någon dagdrömmare. Jag vet att FARC har många år kvar av ”kamp” framför sig. Gerillan kommer utan tvekan att fortsätta existera så länge det gagnar makteliten och de olika syndikat som styr Colombia. Resan mot fred är fortfarande lång, som tidningen The Boston Globes ledare summerar det: ”In Colombia, the national rescue mission isn’t over yet”.